En sedelärande historia
Det var en gång två grodor som ramlade ner i en skål med grädde. Kanterna var så höga och hala att hur de än försökte kravla sig upp halkade de hela tiden tillbaka ner i skålen. Gång på gång på gång på gång. Det gick ju inte att hoppa upp ur grädden heller. En delfin skulle möjligen klarat ett sådant konststycke, fast å andra sidan skulle även en mycket liten delfin haft svårt att överhuvudtaget komma ner i skålen. För övrigt är det inte särskilt troligt att någon av grodorna just då funderade över delfiners talanger och begränsningar. Det är mer sannolikt att de såg sina liv passera revy för sin inre syn. Nu var det så att den ena grodan var något klokare än den andra. Den insåg till slut att det var omöjligt att rädda det liv den just sett passera likt bilderna på en gammal skolplansch över grodans utveckling från ägg till yngel till groda. Den satsade på en död i värdighet, sjönk stilla ner i grädden och drunknade fridfullt i all sin klokhet.
Den andra grodan envisades förtvivlat med att försöka ta sig upp ur skålen. Den vispade och paddlade panikslaget omkring sig med armar och ben. Helt i onödan, för den var inte lika förståndig som den andra, numera avlidna, grodan. Men till slut hade den vispat omkring så länge i grädden att grädden blev till vispgrädde och vispgrädden blev till smör. Där stod den nu på en smörklick och såg sig förvånat omkring. Sedan tog den ett skutt upp ur skålen. Rakt in i nästa historia...
Comentarios